TPACK Agency
- en metod för lärares kompetensutveckling
TPACK Agency är en metod för att kartlägga och utveckla lärares kompetens inom digital undervisning. Jag utvecklade den i min magisteruppsats vid Institutionen för tillämpad IT, Göteborgs universitet, och har använt och vidareutvecklat den sedan dess – i yrkeshögskoleutbildning, i uppdrag för kommuner och i eget utvecklingsarbete.
Metoden bygger på TPACK-modellen och formativ pedagogik. Den är verktygsoberoende: den utgår inte från en plattform eller ett system, utan från lärarens egen undervisning.
I KORTHET
Magisteruppsats 2023, Lärande, kommunikation och informationsteknologi, Göteborgs universitet
Designbaserad forskning med aktörsansats
Skattningsinstrument med 104 påståenden
Sju steg
Prövad i sex lärarfall, därefter tillämpad i yrkeshögskoleutbildning och i kompetensutvecklingsuppdrag i 9 kommuner inom komvux
s
Ett behov som inte syns går inte att utveckla
Kompetensutveckling planeras ofta utifrån vad en organisation tror att lärarna behöver, eller utifrån vilket verktyg som just har införts. Insatsen riktas till alla och träffar få. Den lärare som redan kan det som gås igenom får inget, och den som behöver något annat får inte heller det.
TPACK Agency vänder på ordningen. Läraren skattar först sin egen kunskap inom ämne, pedagogik och teknik, väljer sedan själv vilka områden som är viktiga att utveckla i just sin undervisning, och formulerar strategier för hur det ska gå till. Samma kartläggning görs på gruppnivå, så att kollegiet ser sina gemensamma styrkor och luckor.
Namnet syftar på agens. Läraren är huvudaktör i sin egen kompetensutveckling, inte mottagare av den.
En kunskap som inte är synlig går varken att bygga vidare på eller att efterfråga.
Ramverket: två forskningsfält som hakar i varandra
TPACK-modellen (Mishra & Koehler, 2006) delar lärarens kunskap i tre domäner – ämneskunskap, pedagogisk kunskap och teknologisk kunskap – och i de fyra domäner som uppstår där de överlappar varandra. Modellen ger ett språk för att tala om vad lärarkunskap faktiskt består av, i stället för att behandla digital kompetens som en färdighet vid sidan av undervisningen.
Formativ pedagogik (Black & Wiliam) handlar om att ta reda på var någon befinner sig och låta det avgöra nästa steg. Wiliams fem nyckelstrategier – att klargöra målen, synliggöra lärandet, ge återkoppling som för framåt, aktivera deltagarna som resurser för varandra och som ägare av sitt eget lärande – är formulerade för klassrummet.
I TPACK Agency är de två inte parallella spår. Skattningspåståendena i enkäten är byggda på nyckelstrategierna, vilket gör att kartläggningen inte bara mäter vad läraren kan, utan vilka undervisningshandlingar kunskapen används till.
Läraren gör mot sin egen yrkeskunskap det som formativ pedagogik gör för deltagaren.
Metoden genomförs i sju steg. De sex första utgör en sammanhållen process; det sjunde tillkommer vid längre arbete eller när verksamheten har ämnesindelade arbetslag.
Ordningen är inte godtycklig. Kunskap om ramverket måste komma före skattningen, annars skattar man något man inte förstår. Gruppanalysen måste komma före den individuella fördjupningen, eftersom det är i jämförelsen med andra som det egna resultatet blir begripligt.
Steg ett till fem synliggör. Steg sex och sju är där det blir förändring.
Instrumentet är konstruerat, inte lånat
Det fanns färdiga TPACK-enkäter att använda. Schmidt m.fl. (2009) hade tagit fram en för grundskolan och Archambault och Crippen (2009) en för onlineundervisning, båda prövade och etablerade. Ingen av dem passade: de var utformade för lärarstudenter i en amerikansk kontext och skrivna innan tekniken såg ut som den gör nu.
Jag konstruerade därför ett eget instrument i två delar. Den första är en enkät med 104 skattningspåståenden från TPACK-modellens sju domäner, besvarade på en femgradig skala, med kompletterande fritextfrågor. Den är skriven för svensk utbildningskontext och fungerar för lärare som undervisar både på distans och i klassrum, i olika skolformer.
Den andra delen är en fördjupad analys. Läraren väljer två påståenden per domän – ett som skattats högt och ett som skattats lågt – beskriver vilka strategier som lett fram till det höga resultatet och prövar sedan om samma strategier går att överföra till det låga.
Att läraren själv väljer vilka frågor som betyder något är det som gör analysen användbar.
Rollerna är beskrivna i designen därför att metoden faller om någon av dem saknas. En kartläggning utan ledningsbeslut om tid stannar vid en insikt, och en kartläggning utan processledare tenderar att bli en enkät i stället för en process.
I uppdrag är det processledarrollen jag går in i.
Ett kartlagt behov utan avsatt tid är fortfarande ett behov.
Så togs metoden fram
Metoden är resultatet av designbaserad forskning kombinerad med aktörsansats. Designbaserad forskning innebär att en lösning utvecklas i verklig verksamhet och förfinas i iterationer, i stället för att prövas i laboratorium och sedan implementeras. Aktörsansatsen styrde innehållet mot de människor som faktiskt ska använda metoden.
Arbetet följde ILD-modellens faser: informationsbaserad utforskning i forskningen om TPACK och formativ pedagogik, design av instrument och process, och prövning i sex lärarfall inom yrkeshögskoleutbildningen Design av digital didaktik.
Prövningen visade vad som behövde ändras. Instruktionerna till den fördjupade analysen var för öppna, omfånget varierade från 441 till 2 629 ord, och alla skattningspåståenden var inte relevanta för alla verksamheter. Den prövade versionen hade fyra steg. Det som blev steg fem till sju växte fram ur vad prövningen visade: att synliggörandet i sig inte räcker, utan behöver följas av gemensamt arbete med strategier.
Utveckling slutar inte när lösningen är införd.
Från prövning till uppdrag
Uppsatsen slutar med en öppen fråga. Den prövade metoden lokalt, i sex lärarfall, men lämnade ILD-modellens fjärde fas – bredare påverkan – outförd. I diskussionen skrev jag att nästa steg var att pröva metoden i kommunal verksamhet och anpassa den till hybrid undervisning. Det blev sedan verklighet.
Kompetensutvecklingsprojektet Hybridundervisning – flexibla lärmiljöer genom samverkan i norra Bohuslän hade den utgångspunkten. Fem kommuner hade investerat i hybridklassrum, men inte i den pedagogiska användningen av dem. Under en termin ledde jag fem utbildnings tillfällen där forskning, pedagogisk design, handledning och deltagarnas eget utvecklingsarbete varvades. Jag byggde ett digitalt kursrum i Teams och tog fram modeller och handledningsmaterial efterhand, utifrån de frågor deltagarna faktiskt ställde. Upplägget låg sedan till grund för ett motsvarande uppdrag inom Vux Värmland.
Metoden fick sin fjärde fas i praktiken, inte i uppsatsen.
En uppdragsgivare beställer utifrån ett behov i verksamheten. Men i hybriduppdragen var behovet inte formulerat som ett behov – det var redan formulerat som en inköpt lösning. Klassrummen fanns. Frågan om vad de skulle användas till hade inte ställts.
Det första metoden gör är därför att gå baklänges och återskapa behovet under lösningen. Det är samma princip som i allt förbättringsarbete: en beställning kan komma uppifrån, men själva förbättringen kan inte delegeras till beställaren. Den måste ägas av den som gör arbetet. En lärare som inte ser poängen med hybridklassrummet kommer inte att använda det, oavsett hur mycket det kostade.
Skattningen är mekanismen som flyttar ägarskapet. Verksamhetens mål avgör vilka påståenden som ställs, men det är läraren som svarar, tolkar sitt eget resultat och väljer vad som ska prioriteras. Beställningen sätter ramen, läraren sätter innehållet.
Ett behov som bara finns hos beställaren blir aldrig ett utvecklingsarbete.
En uppdragsgivare beställer utifrån ett behov i verksamheten. Men i hybriduppdragen var behovet inte formulerat som ett behov – det var redan formulerat som en inköpt lösning. Klassrummen fanns. Frågan om vad de skulle användas till hade inte ställts.
Det första metoden gör är därför att gå baklänges och återskapa behovet under lösningen. Det är samma princip som i allt förbättringsarbete: en beställning kan komma uppifrån, men själva förbättringen kan inte delegeras till beställaren. Den måste ägas av den som gör arbetet. En lärare som inte ser poängen med hybridklassrummet kommer inte att använda det, oavsett hur mycket det kostade.
Skattningen är mekanismen som flyttar ägarskapet. Verksamhetens mål avgör vilka påståenden som ställs, men det är läraren som svarar, tolkar sitt eget resultat och väljer vad som ska prioriteras. Beställningen sätter ramen, läraren sätter innehållet.
Ett behov som bara finns hos beställaren blir aldrig ett utvecklingsarbete.
Ramverk i rörelse
Generativ AI har förändrat själva förutsättningen. TPACK:s teknologidomän var alltid den mest rörliga delen av modellen, och när tekniken både kan producera innehåll och delta i bedömning förändras vad teknologisk kunskap ens betyder. Ett ramverk från 2006 kan inte bära det oförändrat.
Att metoden ändå har hållit genom byte av sammanhang, av målgrupp och av teknik beror sannolikt på att den aldrig byggdes kring ett verktyg. Men den behöver underhållas, inte bara åberopas, och det arbetet pågår.
Uppdragsutbildningar · Föreläsningar · Yrkeshögskola · Uppsatsen i fulltext